Stor intervju med Nooshi Dadgostar (V) om uppväxten på Hisingen: *Kunde blivit sosse *Vännen som dog i Backabranden *Pikar Karlatornet *Villaträdgården
Nooshi Dadgostar flyttade till Hisingen när hon gick på mellanstadiet och bodde här tills hon flyttade till Stockholm i vuxen ålder. I en stor intervju med HelaHisingen.se minns hon tillbaka på åren som formade henne som person – och politiker. Nooshi berättar om sin favoritplats i Biskopsgården, hur tufft det var bland tjejerna på Sälöfjordsplan, chocken när dödskjutningarna på Vår krog och bar inträffade samt traumat kring att förlora en vän i Backabranden.
— Det är en sådan generationsgrej för oss som växte upp på Hisingen då. Ja, i hela Göteborg. Det satte så djupa spår i oss, säger Vänsterpartiets partiledare.
Innan valrörelsen drog igång, tidigt i somras, ställde vi på HelaHisingen frågan till de två nationella partiledare som bott på Hisingen (läs mer här) om de kunde tänka sig att ställa upp på en intervju – om just Hisingen. Simona Mohamsson (L) tackade först ja, men fick sedan förhinder när intervjun skulle genomföras och ställde in på kort varsel. Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar tackade även hon ja och gav Hisingens lokala nyhetssajt 45 minuter för ett samtal – som blev av. V-ledaren berättade om allt från orsaken att hon inte blev Socialdemokrat till föräldrarnas drömmar för henne.
Här är samtalet från tidigare i somras – ord för ord.
Nooshi Dadgostar, hur hamnade du på Hisingen från första början?
— Jag bodde på Odinsgatan fram till mitten av 1990-talet. Vi bodde i en hyresrätt där. Men under 90-talet gick hyrorna upp väldigt mycket. Det var egentligen därför mina föräldrar flyttade ut på Hisingen, för vi hade inte råd att bo kvar inne i stan. Och då flyttade vi till ett hus nära Gropegårdsgatan i Lundby.
Nooshi gick på mellanstadiet när hon bytte miljö. Men gick kvar i skolan inne i stan, i Stampen:
— Göteborgs såg väldigt annorlunda ut då, det var innan Hisingen var ”Göteborgs Manhattan”…
Vilket för övrigt är en otroligt fånig grej…
— Haha, ja det var innan ”Gylfen” och innan Vårväderstorgets fina stråk och så. När man flyttade in på Hisingen var det väldigt tryggt. Det kändes som att ”så här har det alltid sett ut i Göteborg”, ungefär. Det var ett gult tegelhus från 70-talet vi flyttade till, en bit från Volvo Penta.
Vilka är dina första minnen av tiden på Hisingen?
— Vi hade en stor gräsmatta vid huset. Det var innan de självgående gräsklipparna. Så där blev jag ”utvisad” till gräsmattan för att klippa den. Bakom huset fanns ett enormt körsbärsträd som barn brukade hänga i. När man tittade ut från fönstret såg man alltid någon som var där och pallade körsbär. Och för att skoja med dem brukade jag ibland gå ut och säga ”Hallå där!” så blev de livrädda och så kunde man fylla på med ”Nej, jag bara skoja!”. Vi hade en liten grillplats bakom huset som var mysig, vi brukade odla rabarber där intill. Stora vinbärsbuskar låg där…gud, det här låter ju som vi bodde i ett palats.
Var det en villa ni flyttade till?
— Ja, på Toredalsgatan vid Lerlyckeskolan. Där gick min syrra sen. Jag gick med i Ung Vänster på Hisingen och spelade fotboll i Färjenäs. Vi spelade vid Sälöfjord (Sälöfjordsvallen, reds. anm.). Färjenäs var ett grymt lag. Jag hade spelat ett tag med Jitex men så kom jag till tjejerna i Färjenäs och de var asbra. Så jag försökte hänga med i deras takt…
Vilken position spelade du?
— Vänsterback. Ganska snabb och stark skulle jag beskriva mig som. Och tydlig, kan man säga.
Betyder det att du brukade sparka ner folk?
— Haha, nej men jag stoppade bollarna från att glida förbi…och spelade upp dem. Det var mycket snack om att vi skulle få bra tider för att träna och spela på Sälöfjord, det var många som skulle spela där.
— Vad gäller Ung Vänster-aktiviteterna var vi mycket på Vårvärderstorget. Det är alltid kul att komma tillbaka dit, till Folkets Hus där.
Folkets hus på Vårväderstorget i Biskopsgården las ner 2011, efter att dåvarande stadsdelsnämnden Västra Hisingen beslutat att inte längre ge bidrag till den förening som driver Folkets hus.
— Så där var vi och hade studiecirklar och pratade om vad vi skulle göra åt klassamhället. Om att vi behövde fler jobb, bättre skolor. Det var mycket nedskärningar då.
”Stressnivån för ett tioårigt barn att förstå att mamma och pappa inte hade råd att bo kvar”
Men varför hamnade du hos Ung Vänster politiskt från första början?
— Det var vänstervindar när jag gick med. Det var stora neddragningar i skolan, i vården. Min mamma hade gått på vårdhögskolan i Göteborg och började jobba på Sahlgrenska redan före vi flyttade till Hisingen. Min pappa var i perioder arbetslös under 90-talet. Det fanns en känsla av att de ”drar ner på oss och trampar på oss”, den politiska eliten.
Pratade ni om det hemma, det här samtalet vid köksbordet-aktiga?
— Det var väl det, men även samtalen vi hade i klassrummet i skolan. Folk var ganska klassmedvetna om man får säga så, bland mina vänner. Man förstod vilken sida man behövde stå på för att förbättra för sig själv och sina föräldrar.
Hur var det i klassen, stack du ut eller var ni många med liknande åsikter?
— Två var moderater, som det var lite synd om kan man säga. Alla andra var rätt mycket vänster. Moderaterna var från Torslanda och det var väl lite uppförsbacke för dem.
Vad gjorde dig arg som 13-14-åriga Nooshi?
— Det påverkade oss mycket när hyrorna gick upp, det ökade stressnivån för ett tioårigt barn att förstå att mamma och pappa inte har råd att bo kvar. Man anpassar kanske sitt beteende och vad man frågar efter från föräldrarna då, kanske känner att man själv får ta ett ansvar också. Men också många i min klass hade en liknande tanke och åsikt, det var rätt häftiga debatter. om skuldsanering och Göran Perssons neddragningar. Det var en halv miljon kvinnor som fick lämna jobbet. Och jag menar, det var också en reaktion…kanske hade man blivit sosse om det inte var för 90-talskrisen. De skapade nog väldigt många vänsterpartister, de hanterade den situationen väldigt illa och gjorde många arbetslösa, höjde hyrorna och gjorde det tuffare då. Man levde i ett tryggt Sverige men plötsligt drog några undan mattan för oss, det var så det kändes. Det var ett feministiskt uppvakninande också, vi hade mycket diskussioner i skolan. Jag kommer ihop någon gång på gympan när tjejerna skulle hålla på med aerobics och så skulle killarna hålla på med bollsport. Jag reagerade på det, för jag var både sportintresserad och spelade fotboll och åkte konståkning, så jag reagerade på den typen av saker. Det var väldigt konservativt fortfarande under den tiden jag växter upp. Det blev en reaktion på det, vi satt och bläddrade i Fittstim (en svensk antologi med feministiska texter som kom 1999, reds. anm.) och tyckte att ”tjejer och killar måste bli behandlade på samma sätt, även i skolan”.
När ens föräldrar går igenom något förändras ens beteende som barn, konstaterade du. Nu när du själv är förälder – kompenserar du ibland för det?
— Jag växte upp i ett väldigt kärleksfullt hem. Mina föräldrar gav mig ett starkt självförtroende och en stark självkänsla. Att man växte upp som liten i ett starkt välfärdssamhälle som visade alla att människor har ett lika värde. Då var det enklare för föräldrar att säga det, att ”du är stark”, ”du kan bli vad du vill”. Att ”titta på dina klasskamrater, någon är direktör och någon är sjuksköterska men ni går ändå i samma klass”. Trots att man privat inte hade så mycket pengar i perioder så var det ett så starkt samhälle som gjorde att man växte upp i en trygghet. I dag är det för mycket klasskillnader där föräldrarna måste kliva in med, då kan det ibland gå till överdrift för att förhindra att barnen ska misslyckas…
Går du till överdrift som förälder?
— Nej, men alltså jag gör mitt bästa skulle jag säga. Jag älskar mitt barn lika mycket som mina föräldrar gjorde. Men vi har det bättre ställt än mina föräldrar. När mina föräldrar kom till Perstorp på 80-talet hade de absolut ingenting. De jobbade sig upp…men hur det har påverkat mitt föräldraskap får nog mitt barn säga när hon skriver sina memoarer.
Hur var du som tonårsdotter på Hisingen?
— Mina föräldrar vill säkert förtränga det. Det var väl festande och mycket demonstrationer, ut och ”fajtas”. Jag var mycket mer Ung Vänster på Vårväderstorget. Vi arrangerade skolföreningar och drev en blogg som handlade om Biskopsgården. Vi krävde fritidsgårdar, jobb, satsningar på skolan. Vi var arga och tuffa.
”Hade nog inte trott att jag skulle fortsätta med politik”
Den Nooshi som var den arga tonåringen i Biskopsgården, vad tror du hon hade tyckt om Nooshi i dag?
— Arg låter så negativt. Men engagerad, hehe. Hon hade nog varit väldigt förvånad tror jag. Hon hade nog inte trott att jag skulle fortsätta med politik, det var inte alls tanken. Utan mina föräldrar tyckte ju att jag skulle ha ett riktigt jobb och ta en examen i ett ”riktigt” yrke. De tyckte väl liksom att det var för flummigt att läsa kurser utan man skulle gå ett program för att få ett jobb. Jag pluggade juridik sedan, det är ganska definierat.
Vad ville dina föräldrar att du skulle bli som stor?
— Morsan var ganska missnöjd med sitt jobb. Så hon rekommenderade inte vårdyrket, kan man säga. Men farsan är mer av en konstnär och har gått på HDK ville ju gärna att jag skulle odla mina estetiska förmågor. Han köpte staffli och färg, visade hur man målade och ritade…
Finns det Nooshi-konst därute alltså?
—Det tror jag, absolut! Man hade ju bild i grundskolan, sen fanns det 50 procent estetiskt på gymnasiet. Men då valde jag en skådiskurs, på gymnasiet. Men i övrigt var det mer att de ville att jag skulle bli något konkret, så jag inte ”flummade iväg” för mycket.
— Sen när jag var i 20-årsåldern ungefär började jag jobba i hemtjänsten. På Jättesten. Det var väldigt kul faktiskt. Det var när det fanns en del resurser kvar där. Det var omkring 2005-2006. Då fick man träffa mycket trevliga seniora damer och herrar som berättade om hur Hisingen såg ut när de växte upp. Om bondgårdarna, om lantbruken. Det var väldigt kul att få höra hur mycket Hisingen hade förändrats på de decennierna sedan de var unga.
Hur gammal var du när du stack från Hisingen?
— 2006 flyttade jag till Stockholm. Det var tänkt att vara temporärt. Men sedan fastnade jag här då.
När du minns tillbaka, har du några kära platser eller människor som finns kvar här i dag?
— Att hänga på Vårväderstorget. Där man gick in och köpte en Bounty i kiosken.
Vårväderstorget är en viktig plats för dig, vad tänkte du när morden på Vår krog och bar hände?
— Jag blev helt chockad och kände att det är mycket som har förändrats sedan vi var små. Jag blev riktigt skakad när jag såg övervakningsbilderna från någon som bara klivet in…och är så empatilös och gör en sådan sak. Vi måste få tillbaka ett Sverige som är jämlikt, där du inte behöver välja bort skola. Jag märker det bland mina släktingar och kompisar som bor kvar där att det blir mer och mer klyftor, mer och mer otryggt, att jag känner ”jag måste kämpa rätt hårt för att det inte ska gå åt helvete”. Så var det inte när jag växte upp där. Det kommer vi behöva ändra på, jämna ut klyftorna. Att det ska vara ordning och reda på skolorna överallt. Du ska aldrig behöva vara orolig för att lämna ditt barn till förskolan eller skolan.
Minns vännen som dog i Backabranden: ”Ett göteborgskt trauma”
Kommer vi någonsin dit då, när upplägget för skolan ändras så ofta med allt från betygssystem och bråk om vad svensk skola ska stå för?
— Problemet är att man gjorde den vårdslösa förändringen av skolsystemet och bröt sönder skolan till den marknadsdrivna skolan med skolpeng och så. Det slog sönder ett av världens mest jämlika och bästa skolor, som både du och jag gick i. Det var hög personaltäthet och små klyftor mellan eleverna, med höga förväntningar om att skolan skulle leverera för alla elever. Nu har de liksom förstört så mycket, grundproblemet är marknadsdelen av skolan. I min uppfattning försöker de komma åt problemet med för små förändringar och reformer. Delvis kan det hjälpa att höja eller sänka skolpengens lutning, man försöker göra satsningar på lärare och ändra på betygssystem. Men det kommer inte att ändra sig så länge man har kvar det här systemet som är världsunikt och som gjort så att vi rasat i internationella mätningar. Vi måste ändra på hur skolan fungerar så att den blir helt jämlik.
”Ibland tänker jag att jag kämpar för henne, hennes syster var också där, hon överlevde först och hoppade ut men gick tillbaka in för att hämta sin syster och dog också. Och det var otroligt traumatiskt. De där bilderna från när vi var små och lekte med varann…det har satt sina spår i en”
NOOSHI DADGOSTAR OM VÄNNEN SOM DOG I BACKABRANDEN
Känner du att man bryr sig om skolan mer nu när man är förälder?
— Så är det nog, precis som man tyckte mer om skolan när man var elev. Det som är nära en påverkar en mer. Som något av det första som hände när vi flyttade till Hisingen, som är ett göteborgskt trauma, när en klasskamrat till mig dog i Brandkatastrofen (i ”Backabranden” 1998, reds. anm.). Ibland tänker jag att jag kämpar för henne, hennes syster var också där, hon överlevde först och hoppade ut men gick tillbaka in för att hämta sin syster och dog också. Och det var otroligt traumatiskt. De där bilderna från när vi var små och lekte med varann…det har satt sina spår i en, att man ibland känner att man kämpar för dem. Tänker att ”var hade hon varit i dag”. Några av de som drabbades har jag kontakt med. det är en sådan generationsgrej för oss som växte upp på Hisingen då. Ja, i hela Göteborg. Det satte så djupa spår i oss. Vi var så många som åkte förbi där timmarna innan det hände…
Ja, jag var också där på Hjalmar Brantingsplatsen samma kväll på väg hem. Vart kom du från?
— Jag hade varit på simträning på Valhallabadet…och så dagen efter, jag kommer ihåg det så himla starkt. Bilderna i tidningen, det var kanske mer utifrån sin egen upplevelse av saker man kämpar för något. Ja, det kanske är utifrån sin egen upplevelse av skolan som man kämpar för den. Det är så viktigt att man får den där ”bra starten” (i livet, reds. anm.).
En dag, även om du har familj uppe i Stockholm och så, kan du tänka dig att flytta hem till Hisingen?
— Absolut. Det tänker jag på hela tiden, att planera för att flytta hem. Det har bara blivit uppskjutet i några omgångar nu men i grund och botten är jag på väg hem. Då får vi titta på hur det ser ut på Boplats där när det blir aktuellt.
Tack för att du tog dig tid att göra en lite annorlunda intervju, om Hisingen och uppväxten.
— Jag måste säga en sak till. Vi ska korta arbetstiden, motarbeta inte Volvo, sluta med det regeringen! Och heja Blåvitt!
Jag håller på Blåvitt själv, vi växte ju upp under en period där nästan alla ”föddes blåvita”. Hur blev det Blåvitt för din del?
— Det fanns inga andra alternativ. Det är hela stadens lag. Vi måste ju hålla ihop. Shoutout till Blåvitt!
Vad ser du helst, Vänsterpartiet över 10 procent i riksdagsvalet eller Blåvitt SM-guld?
— Haha, det är fan fifty-fifty på den. Båda krävs för att det andra ska hända, tror jag.
”Simona kommer inte fixa det här, hur mycket hon än tillbringat tid på Hisingen”
Vad är det sista du vill säga till hisingsborna som läser detta?
— Fler jobb till Hisingen! Det behövs. Det är trevligt på Hisingen nu.
Trevligt ja, det var mer otrevligt när gängkriget rasade här för några år sedan. Men det har gjorts stora insatser på Hisingen av alla från kommunen till polisen, av bostadsbolagen med flera för att vända utvecklingen kring gäng och våld, vad tycker du om det?
— Jättebra! Det visar att det går att förändra om man samarbetar och motar tillbaks de här krafterna. Men det krävs även en ny regering. Simona kommer inte att fixa det här, hur mycket hon än tillbringat tid på Hisingen. Hennes regering motarbetar Volvos elektrifiering både på hemmaplan och på Europanivå. Vi måste få ett jämlikare Hisingen med mer pengar till arbetarna, där får gärna landets miljardärer bidra mer.
”Vi hatar klassamhället och vi kommer att avskaffa det. Det kräver en ny regering med ny politik där vi satsar på människor. Vi måste investera i Sverige, på företag och arbetsplatser, inte hålla på att betala skatt som bygger upp förmögenheter för utländska riskkapitalbolag.”
NOOSHI DADGOSTAR OM SIN VISIONS FÖR SVERIGE
Vi har ju en del lokala miljardärer som äger bygg- och fastighetsbolag som Tuve-sonen Erik Selin, Fastighetsbolaget Balders grundare till exempel, eller som Ola Serneke och hans Karlatornet-bygge. Och från Karlatornet till eftersatta hyresrätter på flera håll på Hisingen är det inte långt, så på flera vis kan man säga att Hisingen är klasskillnadernas ”poster child”. Tror du större bidrag från miljardärerna löser det?
— Ja. Och de vill bidra mer, det vet jag. Jag hatar ju klassklyftor och vet att Sverige fungerar bättre när vanliga arbetare får de förtkänar. Det är de som får allting att rulla. Men nu har vi under ett antal år haft en politik där man på något sätt säger att det bara är kris efter kris och den som betalar, det är du. Det är högre hyror, högre matpriser, det är 10 000 kronor dyrare för en vanlig familj att få det att gå runt jämfört med bara för några år sedan. Samtidigt är det ännu mer neddragningar i sjukvården och skolan. Det är för att pengarna är någon annan stans. Det är inte som att de har försvunnit, bara under de här åren med den sittande regeringen har de sänkt skatterna för de rikaste med 120 miljarder kronor. Och ingen vågar knappt prata om det här, så vi måste ändra inriktning.
— Vi hatar klassamhället och vi kommer att avskaffa det. Det kräver en ny regering med ny politik där vi satsar på människor. Vi måste investera i Sverige, på företag och arbetsplatser, inte hålla på att betala skatt som bygger upp förmögenheter för utländska riskkapitalbolag. Det är vad som händer när de säljer ut allt vi har i en rasande takt, samt omfördelar pengar från vanligt folk till sig själva. 6 000 kronor i månaden i lägre skatt har en person med en inkomst på 170 000 kronor i månaden fått. Vad var det bra för? Vi vet ju att Sverige har varit så framgångsrikt när vi varit jämlika, där alla barn får en chans att blomma ut och bli bra på det där de vill hålla på med. Det är då vi kan känna oss trygga och må bra tillsammans.
Markus Hankins
markus@helahisingen.se
LÄS MER:
LÄS MER:
Prenumerera på nyhetsbrev från HelaHisingen.se?
