8 maj. Lite mulet. Corona.

september 04, 2020

Jag har tagit bussen till Tuve kyrka. Den ligger fint på norrsidan av ett mindre berg med gravar runt omkring. Kyrkan är från 1200-talet, från början en träkyrka men med många om och tillbyggnader under årens lopp. Den är kanske rent av Göteborgs kommuns äldsta byggnad. Jag går till den östra änden av kyrkogården. Några arbetare jobbar och ett par anhöriga pysslar.

Från kanten av gravplatsen ser man ner mot Kvillen som delar Hisingen i två, man ser våtmarkerna i Hökälla och på andra sidan Skogome. En gång var Kvillen farbar och bergen och kullarna öar.

Jag går upp på berget på kyrkans södersida. Det ska finnas en domarring någonstans där.

Efter att ha passerat en bit med svårpromenerad terräng kommer jag upp till vackra enemarker. Oupps, jag skrämmer upp två rådjur. Efter en stund hittar jag en rundel med stenar och sen en mindre med färre stenar. Domarringar. 

Nere vid kyrkan igen går jag norrut. På kyrkmuren finns ringar, antagligen för att binda hästar med en gång när Hisingen var rent bondland. 

Jag passerar under stora kraftledningar som förser Volvo och industrierna med el. Det ligger skräp i dikena. Till vänster går vägen mot Stora Holm. En gång den stora gården här. De skall även ha haft statare, vilket inte har varit så vanligt i våra trakter. Göteborg köpte in marken på sextiotalet och det fanns planer på förorten Sävestaden, där halkövningsbanan och Bräckegymnasiet nu finns. 

Jag närmar mig Skändla, där byn ligger nedanför berget. Skändla nämns i källorna tidigt 1300-tal då Magnus Ladulås son Erik ska ha bytt till sig en gård i byn. Detta några år innan Birger Jarl fängslade Erik, sin bror, under Nyköpings gästabud vilket ledde till fångenskap och senare till hans död.

Skändlagårdarna ligger fortfarande samlade, antagligen för att byggnaderna var nybyggda efter en brand 1819 när Laga skifte skulle genomföras några år senare. Det har byggts nya hus efter vägen och på en villa bygger man ett garage. En av gårdarna, Sörgården, är nu Hembygdsgård.

På min farmors sida har jag anförvanter i Skändla, i tid kring sekelskiftet 17-1800. På Skändlaberget finns en bra vandringsled på några kilometer med upplysande skyltar om natur och historia.

Det är få gårdar här och på Hisingen i allmänhet som bedriver jordbruk. Många har blivit hästgårdar, småindustrier eller uppställningsplatser.

På bägge sidorna av vägen går hästar, de gör paus i sitt gräsätande och ser på mig när jag går förbi. 

Det finns en skalgrusbank mellan vägen och berget, rester från forntida hav. Dessa banker skapar mycket växter och blommor. 

Fler nya hus, jag lägger märke till andra namn än Olsson och Andersson på brevlådorna.

När landskapet börjar öppna sig mot Säve står en sten på höger sida.

Denna har ingen inskription men ska symbolisera gränsen mellan Tuve och Säve, Västergötland och Bohuslän samt Sverige och Norge. Stenen är inte jättegammal då vägen här kom till 1911. Den äldre vägen finns längre västerut vid berget.

Hisingen var fram till början av 1700-talet ständig skådeplats för krigshandlingar och gränsändringar. T.ex. 1611-1613 brändes nästan alla gårdar ner.

1658 genom freden i Roskilde  blev hela Hisingen svenskt. Dock räknas Tuve och Lundby socknar, senare kommuner till Västergötland, de andra till Bohuslän. 

Norrmännen behärskade Hisingen från cirka 1000-talet, innan dess hade området varit danskt och tidigare götiskt. Under Birger Jarls tid på 1200-talet blev Tuve och Lundby svenskt och betecknades som Swänske Hisingen.

På Skändlabergets finns ett bronsåldersrös som var ett riksrös som markerade gränsen fram till 1658. 

För den enskilde bonden eller torparen betydde nog gränserna inte så mycket. Man fick göra dagsverken åt Bohus fästning eller Älvsborg. Under vissa tider var det delvis olika lagar mellan länderna. Antagligen såg man sig inte som svensk, dansk eller norrman utan identiteten var säkert mer lokal.

Nu är vi Säve och byn Assmundtorp. Det byggs nya villor även här på västersidan av vägen. På andra sidan växer fin åkermark igen. 

Några byggnader i rött med vita knutar är numera Wat pha, Thailändskt buddhistiskt tempel.

Detta är ett center med munkar och olika begivenheter invigt 2013. Det går att göra studiebesök.

Byggnaderna är äldre än så och tillhörde tidigare Sundqvist & Windt, underleverantörer till Volvo. Enligt hörsägen var företaget tvunget att att bygga på ett sätt som passade in i landskapet, därav det bondgårdsliknande utseendet.

Jag fortsätter. Till vänster finns ett mindre industriområde med bl.a. en metallåtervinningsfirma. Sedan tar vägen slut, asfalten upphör. Det ligger kabelrester i diket. 

Några tiotals meter bort dånar långtradarna förbi på Norrleden. Jag anar att vägen kanske fortsatt på andra sidan innan nya vägar drogs på sextiotalet.

Jag väntar en stund på trafiken innan jag kan gå över. Det finns en upphöjning i marken som kan ha varit väg en gång. Det är överväxt med buskar och träd. Oupps, jag skrämmer upp ett rådjur till. Jag banar mig fram mot Tuvevägen, river mig på björnbärssnår men hittar en liten stig. Snart är jag på cykelvägen mot Säve. Pansarkvillen rinner mot Nordre älv. 

Korna betar på ängarna.

Bärby korsväg är numera en rondell. För inte så länge sedan fanns det här en Uno-X tapp och en kebabrestaurang. Nu är dessa borta och istället finns en ST1 automatstation.

Jag går längs den gamla vägen och gör en avstickare mot skolan och bygdegården.

Den sistnämnda uppfördes av Zacharias Stiernecreutz och tjänade som häradshövdingeboställe under 1800-talet. Så småningom blev det bygdegård med festplats, på senare år uthyrningslokal och fritidsgård. Stiernecreutz testamenterade medel till en sockenskola. vilken byggdes 1814. Det var då den första i Bohuslän och fattiga barn hade företräde. Tyvärr förföll huset och revs 1981.

Det röda huset, en bit efter bygdegården på höger sida var tidigare tingshus och invigdes 1827. Det ska finnas kvar arrester i källaren.

I augusti 1747 stod Nils Carlsson från Lilla Rödjan i Björlanda inför tinget i Bärby. Nils Carlsson var min farfarsmorfarfarfarsfar. Han anklagades för vrakplundring av ostindiefararen Götheborg.

Efter tips hade länsman bl.a. hittat en stor hop pärlemor och flera porslinssaker på gården. Nils Carlsson hittade man inte, då han rymt. Fem år senare stod hans fru Anna Toresdotter vid samma ting. Hon ville få äktenskapet upplöst då Nils inte kommit tillbaka. Detta beviljades och ett år senare upphörde det. Släktrykten har placerat Nils både i Frankrike och att han gömt sig i skogarna i nuvarande Biskopsgården. Spännande. Många frågor. Var han skyldig, vilket straff skulle det blivit. Kom han tillbaka någon gång? Att han stack ligger honom i fatet och straffen på den tiden var säkert hårda och långa.

Jag fortsätter förbi Självplocken där arbetarna förbereder jorden inför årets skörd av jordgubbar och grönsaker. 

Över Kongahällavägen och strax kommer Sjöe bro (gammalt namn på Kvillens norra del), en valvbro som leder över Kvillen. Bron byggdes 1837 och har blivit ombyggd flera gånger. På sydsidan finns en gammal sten bevarad som visar byggnadsåret och första ombyggnaden. Här har det funnits bro under många år , den nämns redan på 1500-talet.

På andra sidan bäcken som rinner ut i Kvillen finns ett industriområde och Säve kyrka skymtar längre bort. Det ligger skräp i dikena och ett uppbrutet kassaskåp ligger och rostar.

Jag passerar Bohusbanan som går mellan Göteborg och Strömstad. Den invigdes 1907 och  är enkelspårig. I Säve stannade sista persontåget 1978. Nästa vägkorsning och jag är i Svensby. Här bryter jag för dagen.

Källor: En bok om Tuve 1966, Säve jordbruksbygd blir stadslandskap 1969, Sevärt i Säve – Bengt Elling 1982, Upptäck Hisingen! 2008, Wikipedia.