Från Eriksberg till Pölsebo

BLOGG. I ”Härs och tvärs på Hisingen, i tid och rum” bloggar Claes Olsson om sina vandringar på Hisingen. Han tar foton, funderar och berättar om historiska detaljer i de nutida vyerna. Här är hans senaste bloggpost. 

7 december,  Mulet. Corona.

Jag går ut på Östra Eriksbergsgatan. Varvets gamla kontorsbyggnad uppe på höjden ser ut att byggas om. Där uppe låg också Eriksbergsgården där jag spelat bowling och handboll en gång i tiden, verkar vara Friskis & Svettis nu. Efter att passerat de husen som ligger som en krage efter vägen kommer jag ner till Sörhallskajen. Den här delen av Eriksberg är hårt exploaterad. Husen är höga och det finns inga fria ytor eller allmänna lokaler. Det är knappast byggt för barnfamiljer. Segregeringens andra sida.

På kajen rör sig mycket folk trots snålblåsten och gråvädret. Många jobbar hemma och många är äldre. 

Pål Svenssons kub är ett av flera konstverk som pryder området. Vid en av pirerna ligger Ostindiefararen Götheborg. Alltså repliken och inte den som min 1700-talssläkting vrakplundrade (se blogginlägg #1).  Fartyget byggdes här på Eriksberg 1995 och sjösattes 2003. Jag var en av alla tusen som var här tillsammans med kungaparet. Året efter döpte Drottning Silvia skeppet vid Operan. Tydligen ska den läggas vid Masthuggskajen så småningom.

Fiskhuset Svanen verkar gå bra och har utökat med en restaurangdel. Villan är en annan restaurang som också har hotell. Huset är från 1916 och har varit kontor och förråd under varvstiden. 1990 flyttades det via älven 100 meter åt väster. 

Blå hallen/Hotell 11 och Eriksbergshallen minner också om förr. 1993 var dessa renoverade. Det känns som att det i början var fler utställningar och kulturevenemang men på senare år mer öl och matmässor. Tidens tecken? 1997 arrangerades Eurovisonsfestivalen här.

Eriksbergstorget består mest av parkeringsplatser precis som torg i Göteborg brukar. 

Jag lämnar vattnet och går in mot land. Den fina och långa vattenbassängen är tömd för vintern. Här åt väster är bebyggelsen mer varierad.

Borta vid Juvelkvarnen syns kranarna för bygget av fler bostäder. 

Över Eriksbergsgatan och rondellen och under hamnbanans bro. Här fanns Eriksbergs andra port när det begav sig. På andra sidan byggs det för fullt, Eriksbergs IF:s klubbhus och Krokängsplan är borta. Klubben har flyttat till Rosenhill i Bräcke (sjömännens idrottsanläggning). Det som byggs är Hamnbanans dubbelspår. Banan kommer att gå i tunnel  från Nordviksbron vid Eriksbergs köpcentrum till Pölsebo, runt 1 km. Bron här vid Eriksberg och alla spår kommer att rivas.

Jag går upp i Krokängsparken. Det går asfalterade gångvägar mellan de höga ekarna. 

Någon kanske rentav stod här i början av förra seklet när Krokängsparken var navet för arbetarrörelsens fritid och nöjesliv. En folkpark med dans, teater, klasskampsagitation, lotterier och kanske en hel del fylla. Folk kom hit från hela stan, gick, cyklade och i båtar över älven. På de stora festdagarna vid midsommar och Larsmässomarknad (augusti) kunde det komma flera tusen. Under storstrejken 1909 var det aktiviteter i stort sett varje dag med tal av strejkledarna, följt av dans. De flesta av de tidiga arbetarledarna talade här som Kata Dahlström och Hjalmar Branting. När Liseberg öppnade 1923 och arbetarrörelsen började att ta mer plats i samhället, tappade Krokäng i betydelse för att till slut gå i likvidation och rivas 1934.

Tillbaka ner till Eriksberg. Efter en bit västerut framför ett tråkigt niovåningshus finns det en fri yta. Det står några bänkar, några små mål. Bredvid finns en beachvolleyplan. Det ser torftigt ut. Jag antar att det är här som basketplanen det har bråkats om har funnits. Som jag skrev tidigare, stadsdelen är mer anpassad för äldre som tar en promenad på kajen och tar ett glas vin än bråkiga och högljudda tonåringar. Nu ska tydligen basketkorgarna upp igen. 

Nu kommer jag till torrdockan och över den bockkranen. Nu på vintern är småbåtarna borta. Husen ligger trevligt runt dockan. Det finns flera verksamheteri bottenvåningarna vilket gör det hela mer levande. Kranen kom hit 1969 när dockan byggdes ut. Den var grön från början. Banorna finns kvar. Det ordnades bungyjump från den tidigare och det skrevs om att ha kafé däruppe. Nu är kranen endast ett landmärke för Göteborg och det räcker väl långt.

Väster om dockan ligger höghus som påminner om Kalendervägen i Kortedala och bakom dessa berget i Färjenäs. Hit nådde varvet, halva berget bortsprängt men varvskrisen räddade resten.

Så kommer jag till slutet av bostadsområdet. Det kommer lite abrupt. Kajen tar slut och stranden syns med pollare och gamla bryggor. Planen som jag sopade 1973 har blivit en fin grässlänt. Det har funnits en golf driving range här och det talas om att öppna upp området för konserter och andra evenemang. 

Det finns ju en historia här. 1985 när publiken hoppat sönder Ullevi under Bruce Springsteens konserter så var det slut på rocken där under några år. Då anordnades det konserter på Eriksbergs då tomma område. Scenen mot älven, bredvid Sörhallen. U2 1987, Michael Jackson 1988, Madonna och Rolling Stones 1990. Jag var inte där.

Enligt ett kungligt brev från 1632 var landsvägen Torslanda/Björlanda till Färjestaden och över älven till Klippan, kungsväg vilket bl.a. medförde att färjan var gratis. Färjestaden eller Färjenäs var en stadsdel som växte upp kring färjeläget. Längs älven industrier som Vestkustens petroleum och Färjenäs snickerifabrik. Den sista tillverkade och exporterade bland mycket annat whiskeylådor till de skotska destillerierna och den låg öster om färjeläget.

När bilismen kom igång och Volvos Torslandafabrik byggts 1964 var det väldiga bilköer ner mot färjan. Jag har själv åkt över som barn. När Älvsborgsbron invigs 1966 förlorade färjan sin betydelse och den sista turen gick 1 april 1967. Olof Palme dåvarande kommunikationsminister var den som invigde bron. Vi var där hela familjen med farmor och farfar. Det bjöds på korv och det gick ett rykte att några ungdomar tagit sig upp i de höga bropelarna.

Bron gjorde också att den västra delen av stadsdelen försvann. När jag står vid färjeläget och ser uppåt Karl den IX:s väg så återstår ett landshövdingehus och några villor. Det finns spår av rivna hus. Färjenäs café finns kvar. Där jobbade min sambo extra på åttiotalet och nu drivs det av ett par gamla klasskamrater från Lundby gymnasium. Affären, polisen och skolan är borta sedan länge. 

En bit upp i backen svänger jag höger på en gångväg, Gamlebrunnsgatan. Nu närmar jag området på Kvarnberget som långt in på nittiotalet bestod av villor kring Salterigatan. Villorna blev så småningom obebodda och ett par var ockuperade mellan 1990 och 92. När polisen drivit ut ockupanterna revs alla hus omgående. Gatan och trappor upp till husen finns kvar. Det går att se hur tomterna låg. På en tomt finns några bikupor och rester av ett trädgårdsland. Några ekorrar jagar varandra. Längst upp på berget slutar “gatan” med ett staket och jag står ovanför snittet i berget och har Eriksbergsbostäderna och kranen framför mig. 

Här uppe finns också resterna av en kyrka. Grundmuren och en minnessten påminner om Karl IX:s Göteborg eller Göteborg på Hisingen. Detta är allt förutom en bit av stadsmuren en bit ner i backen som återstår av staden som fanns några år i början på 1600-talet. Kungen gav privilegier till och lockade hit holländare som fick skattefrihet och andra fördelar. Staden sträckte sig ungefär från bockkranen till Rya skog och till där hamnbanan går idag. Eftersom Danmark-Norges gränser låg så nära (Backa-Säve-Torslanda) var staden utsatt. Danskarna skulle missa tull i Öresund om det svenska järnet kunde skeppas ut från Göteborg. 1611 anföll de och brände staden och Göteborg på Hisingen föll i glömska. Först inför 300-årsjubiléet grävde man fram kyrkoruinen. Ett hundratal fastigheter, två kyrkor och rådhus försvann.

Jag följer Salterigatan åt norr. Nedanför berget finns en stor lekplats och motionsanläggning. Taubeskolan ligger bredvid. Tillbaka på Karl den IX:s väg passerar jag huset som jag tror var handelbod fram till på sjuttiotalet. Här i närheten av brofästet låg också Ivarsbergshemmet som invigdes 1886. Fattighus, ålderdomshem och till sist hem för vanartiga pojkar.

Här korsas vägar, broar, järnväg. Åt väster oljehamn och raffinaderi, åt norr Bräcke egnahem. Här kommer hamnbanan att komma ur sin tunnel, arbetet pågår. Några hundra meter åt Eriksberg till, avbryter jag vid busshållplatsen Pölsebo. Uppkallad efter gården som en gång låg här.

Claes Olsson

colaxel54@gmail.com

Källor:  Lundby från bondby till industristadsdel Göteborg 1982, Upptäck Hisingen! 2008, Lundby på Hisingen – Eriksson 1994,GP, Wikipedia.