17 december,  Mulet. Corona.

december 17, 2020

Det är lite råkallt och småblåsigt men uppehåll. Jag går Förmansgatan åt väster. På en rivningstomt som varit parkering i många år har SGS byggt studentbostäder i en modern landshövdingehusstil. Längre bort på gatan ligger det gamla torget med en bevarad stenho för böndernas hästar. Torget är vackert satt med gatsten. 

Gör man ett 360-gradigt svep så möts blicken av nya hus i gammal stil, gamla renoverade hus, en fin lekplats och Lindholmens odlarförenings kolonilotter.

Det är förståeligt varför stadsdelen är så populär och det är lätt att förstå stoltheten hos de som kämpat för bevarandet och förnyandet av området.  

I backen upp till Slottsberget syns Lindholmsvarvets torrdocka, nu brygga för fritidsbåtar. Varvet var det minsta och äldsta (1840-talet) och som jag minns mest populärt som arbetsplats. Min pappas morbror jobbade här. 1970 togs det över av Eriksberg och försvann sedan i och med varvsindustrins avveckling.

De en gång slitna och omoderna husen på berget har renoveras och ser väldigt fina ut. Utanför flera sitter skyltar som berättar husets historia. Det har blivit ett populärt promenadstråk. Idag i snålblåsten möter jag bara några enstaka. 

Slottsbergets historia är rejält omskriven. Från  mötet mellan Birger Jarl och norske kungen Håkon Håkonsson på 1200-talet och Drottning Blanka på 1300-talet. De bägge sistnämnda residerade på Lindholmens slott som låg på berget. 

På sextiotalet hade Lindholmsvarvet sådana expansionsplaner att man ville spränga hela Slottsberget. Det blev protester från de boende som fick hjälp av Evert Taube och planerna skrotades.

Det finns en liten utsiktsplats.

Här ser jag inloppet och Älvsborgsbron, Majorna på andra sidan älven, Sannegårdshamnen och i fonden Biskopsgården.
Sannegårdshamnen invigdes 1914 och var kolhamn fram till sjuttiotalet. Hela västra sidan dominerades av kolet medans den östra hanterade trä och styckegods. Kolet dammade och både arbetare och omgivningen blev svarta av stoftet. Hamnbanan drogs fram samtidigt som hamnen. Den var kommunal fram till 1999 då staten tog över.

Jag går ner från berget och  passerar gångbron över hamnbassängen. Nedanför Slottsberget byggs det en ny förskola där Gahms väskfabrik en gång låg. 

Här är bebyggelsen varierad. 5-6våningshus närmast kajen och olika typer av radhus mot Lindholmen.

Jag går upp i stadsdelen igen. I hörnet av Plåtslagaregatan och Gjutaregatan ligger Aftonstjärnan.

Numera bio och teaterlokal. Här har jag sett en del film men också Carl-Einar Häckners föreställningar och ett par revyer med Kent Andersson. Lokalen startade som nykterhetsloge 1903 och huserade politiska och religiösa  möten, film och teater, bröllop och femtioårskalas. I mitten av femtiotalet dog verksamheten och det blev bl.a. plåtslageri och karamellfabrik. 1986 började aktivisterna som spelat arbetarespelet Konaljen rusta upp den gamla samlingslokalen. Många arbetstimmar senare drogs verksamheten igång 1994 med filmen Cinema paradiso och två år senare Kent Anderssons revy “Under Aftonstjärnan”.

Sedan dess visar Folkets bio och Göteborgs filmfestival regelbundet film. Häckner och andra har haft föreställningar. Nu är det stängt, covid-19.

Några stenkast västerut på Ceresgatan ligger Port Arthur. Under många år en av Göteborgs få “riktiga” hamnkrogar som det talades om i hamnar jorden runt. Enligt restaurangens hemsida tog “Oslobaletten” emot när den röda lyktan var tänd på andra våningen. När hamnens betydelse minskade blev Port Arthur ett tillhåll för alkoholiserade äldre män.

Catharina Olesen hade hört talas om krogen när hon varit till sjöss. När hon sedan flyttade till Lindholmen blev hon så småningom ägare. Efter många turer bland kommunala tjänstemän, byggherrar och två bränder kunde hon, tillsammans med vänner som hjälpt till, öppna etablissemanget 1997. Nu är det en populär krog både för boende i närområdet och för oss som jobbar på Lindholmen. Bredvid ligger Hamnarbetarförbundets lokal som det går att hyra för fester och olika arrangemang i samarbete med Port Arthur. 

Mittemot, på andra sidan Ceresgatan, ligger ett gult hus. Nu en del av förskolan men huset har varit med länge. Det byggdes 1897 som kombinerat kommunalhus och prästboställe. 1929 flyttade polisen in och detta var Hisingens vaktdistrikts polisstation fram tills huset på Vågmästareplatsen togs i bruk 1984. En udda sak var att en tidigare fyllearrest (1880-talet) legat på skolgården till Lindholmens småskola. Det var en annorlunda rastverksamhet, minst sagt.

I änden av Sannegårdshamnen ligger husen  i en halvcirkel runt en artificiell lekplats? med stora balkonger åt älven. Det finns flera restauranger och Hagabadet har en filial här. I kvarteren finns också flera bagerier. Bakom husen finns Kvantum med apotek och gym. Jag antar att utbudet matchar de boendes köpkraft. Vid kajkanten på bryggan solar och även badar mycket folk på varma sommardagar. Det finns en informationsskylt om hamnens historia.

Det är tomt på båtplatserna men många är ute och promenerar. Här fanns som jag skrivit, kolhamnen, men när jag jobbade som blixtgubbe i hamnen lossade vi salt här. Saltet kom i 25 kilos säckar. Två man lyfte, en i var ände. Efter en eller två dagars jobb var man rätt så mör i armar och kropp. Där flerfamiljshusen ligger fanns stora hamnskjul.  Det finns spår efter kranarnas räls.

Jag lämnar hamnen och går upp till genomfarsgatan. Hamnbanans dubbelspår byggs på andra sidan vägen.

Jag försöker se och minnas var porten till Eriksberg låg. Jag tror att det var någonstans där Sörhallspromenaden börjar.

En bit in ligger Eriksbergs snickeri, nu kontor.

När jag avslutat min militärtjänst i förtid fick jag jobb på Eriksberg. Fast inte riktigt, utan på en av flera klassningsfirmor, Underhållstjänst. Firman anlitades för okvalificerade arbeten som olika grovstädningar, plocka reda på skräp och skrot och mycket annat. Det var ofta skitigt, tråkigt och farligt. Första dan, i början av december. Mörkt och kallt. Allt var stort och rörigt. Höga ljudvolymer. Det tog ett tag innan jag hittade firmans kontor. Dagens jobb blev att åka med en lastbilschaufför från Bergqvists åkeri och leta reda på och plocka upp så många Europapallar vi kunde hitta. Han körde, jag hoppade ut och slängde upp på flaket. Varvet var stort, från Sannegården till Färjenäs. När klockan blev nio, var det rast. Vi körde ut genom Färjenäsporten, stannade vid första livsmedelsaffär, där min chaufför köpte ett sexpack mellanöl som han sedan metodiskt hällde i sig. När klockan blev två var det klart för dagen. Bergqvistaren lämnade mig och stack. Jag gick upp i omklädningsrummet som var stort, flera våningar. När jag börjat byta om, kommer en man och skriker.

  • Va faen gör du här? Var har du lappen?

Jag fattade först inte vad han menade men så här var det. Du hade inte rätt att byta om eller gå utanför området utan en permissionslapp. Så det var bara att dra på sig överdraget igen och gå och dra en timme. Hade jag tagit lappen, hade jag antagligen fått löneavdrag. Hesa Fredrik ljöd 15.36 och innan dess fick du inte klä om. Efter tre såg man att folk närmade sig omklädningsrummen för att när signalen hördes rusa in och byta om.

Vi som jobbade på Underhållstjänst ställde oss i en egen kö där vi fick 50 kr i förskott i kontanter (av 125 kr). På den tiden fick man alltid lönen i ett kuvert i exakta sedlar och mynt. Jag begrep först inte varför vi skulle ha förskott varje dag men snart insåg jag att det var till brännvin och kanske till en säng för natten. Jag ansågs lite knepig när jag varken suttit inne eller tog ut förskott.

De riktiga Eriksbergarna hade röda hjälmar, förmännen tror jag blå (kanske gula) och gråfirmorna gröna. Maten i matsalarna var subventionerad, antagligen via avtal med Metall, så kom du med grön hjälm fick du betala mer. Detta löste vi med att plocka en slängd hjälm när du köpte matkuponger. Samma med företagshälsovården. Jag fick ett metallspån i ögat, blev nekad och fick åka till akuten istället.

Min blygsamma insats som varvsarbetare gav mig en liten inblick i hur stor och betydelsefull varvsindustrin var här på Hisingen och i Göteborg (och Sverige). Sedan hur fyra varv och ett väldigt yrkeskunnande, från ritkontor till metallarna ute på dockorna och verkstäder, kunde försvinna på bara några år i slutet av sjuttiotalet är svårt att begripa än idag. Den sista båten  som sjösattes på Torpet/Eriksberg hette Atland  den 15 juni 1979.

Källor:  Lundby från bondby till industristadsdel Göteborg 1982, Upptäck Hisingen! 2008, Lundby på Hisingen – Eriksson 1994,Kära Lindholmen – Maria Berggren 2012,Wikipedia.