Från Lillhagen till Brunnsbo

15 september Mulet. Corona.

Jag går från det ena f.d. sjukhusområdet till nästa. Från Lillhagen till  St. Jörgen. På andra sidan väg, järnväg, golfbana och Finlandsvägen ligger en träddunge. Där skall enligt min farmor, född 1898, funnits en dansbana “Pompen” där hennes äldre syster funnit kärleken (åtminstone för en tid). 

Söder om Finlandsvägen slutar cykelbanan som skulle underlätta för cyklister att ta sig mot centrum. Enligt tidningsuppgifter störde cyklisterna golfarna och kommunen trodde att allt var förhandlat och klart, vilket det inte var.

Precis som på Lillhagen är murar och staket borta från St. Jörgen. De bägge portvaktsstugorna finns dock kvar och verkar vara bostäder. 

Jag går vidare söderut till nästa rondell. På kullen västerut ligger Häckens anläggning med kontor och träningsanläggning.

Här låg Lillhagens station, från Bohusbanan byggande 1907 till i början av nittiotalet. De sista åren fungerade stationen som postkontor. Innan bussarna började gå här, vid Backa kommuns införlivande med Göteborg 1948, var tåget det vanligaste sättet för de boende här att ta sig till stan. Jag ser inga spår efter stationen.

Jag vänder österut upp för backen  Här ligger ett område med vita tvåvåningshus som blev känt för några år sedan. Byggbolaget hade experimenterat med byggandet vilket ledde till problem för de boende.

Jag går in på det gamla sjukhusområdet. Det är starkt förändrat sedan jag var förvaltningspraktikant här i mitten av sjuttiotalet. Fint utlagda i området, i de gamla nu ombyggda paviljongerna, ser vi den nya tiden. En privat skola Fenestra (Pysslingen) som är en del av Academedia Koncernen och ett privat äldreboende, Attendo. 

Upp mot norr ligger ett hus som var personalavdelning förr och i andra änden ligger den gamla panncentralen.

St. Jörgens sjukhus etablerades 1872, då det tidigare Göteborgs hospital flyttades från Gamlestan. Namnet fick sjukhuset 1928. Paviljongerna kom till i början av sextiotalet när den gamla byggnaden revs.

Jag praktiserade på sjukhuskontoret några månader. Det kändes stillastående, rätt så hierarkiskt med fasta rutiner som satt i väggarna. T.ex. så var ALLA fikastunder alltid mellan 7.50 och 8.00 då reste sig chefen och sedan vi andra.

Jag går österut. Det finns mycket ny bebyggelse. Först några punkthus sedan villor och radhus. Grannsamverkansskyltar och robotgräsklippare.

Jag tror mig gå mot Skogaberg och Backavallen men är efter ett tag tillbaka i Blå staden. Vilse, jag har gått på fel sida av Skårsberget.

Jag går genom Backadalens villakvarter och kommer fram till Poseidons område i Backa Röd.

Gårdarna och husen är rejält upprustade och ger ett snyggt intryck, längre upp vid Baron Rogers gata finns det en ny lekplats, koloniträdgårdar och en fruktlund. 

När jag går genom området en förmiddag är det långt ifrån bus, gangsters och skjutningar som tyvärr ofta har förknippats med området.

Upp mot skogsbrynet ligger Ellen Keyskolan tidigare Erikslundsskolan, namnbyte efter renovering. Här sköts 2014 en av de ledande i det sk Backagänget i en klubblokal på skolan.

Längre in i området ligger Backavallen med motionscentral och ett flertal fotbollsplaner varav en med läktare. 

Hisingsbacka FC har sitt klubbhus här. Klubben bildades 2005 av en sammanslagning av två anrika Hisingsklubbar. Hisingstad IS bildad 1909 och Backa IF bildad 1930. HIS har haft de blåvita Dennis Jonsson och Bengt “Fölet” Berndtsson i sina led och Backas främste är väl Perra Eriksson som också spelade i IFK. Kändast är väl Dennis Andersson, Gothia cup och Häcken som spelade i Backa i tonåren innan skador tvingade honom att sluta.

I Hisingsbacka har Carlos Strandberg och Kristopher Da Graca spelat.

Gamla Backavallen låg i Tingstad på andra sidan motorvägen, den försvann när GP.s tryckeri etablerades 1978.

Göteborg Marvels, tidvis ett topplag i amerikansk fotboll, har också Backavallen som hemmaplan.

Jag följer Wadköpingsgatan inåt, förbi St. Jörgens f.d. personalbostäder, Skogaberg in mot Dan Anderssons gata (i dagarna är det 100 år sedan skalden dog). I ena änden av gatan ligger Rättspsykets utredningsverksamhet. Förr kunde man ta sig över till St. Jörgen här men nu är det stopp.

Jag vänder och går ner mot Litteraturgatan. Det finns nybyggda hus och nya gatunamn längs med vägen. Världens park med blommor och skulpturer är ytterligare ett försök att lyfta området.

Backa scoutkår har sitt hus till höger och grannhuset är manhuset till gården Backa Röd. Gården var förr Trädgårdsförenings plantskola och efter exploateringen Backa IF:s klubbhus under många år. Nu har Grekiska föreningen huset.

Jag går över Litteraturgatan till Sagogången. Nedanför berget gick gamla Riks 2:an, förbi kyrkan och skolan. Jag försöker se vilken av villagatorna vägen fortsatte på, efter cykelvägen norrifrån,  och tippar på Kikåsgatan men känner inte riktigt igen mig. 

Jag börjar prata med en dam med rullator som talar om att det är vägen nedanför, Blankversgatan, som är den gamla genomfartsvägen. 

Vägen fortsätter förbi Backa Folkets Hus. Tyvärr upphör verksamheten i huset då kommunbidragen minskas. 

Huset byggdes 1924 och byggdes om till nuvarande utseende 1939. Den funktionalistiska byggnaden är Q-märkt och får inte rivas. Vad som ska hända nu är oklart, enligt GP 2 oktober.

Förutom föreningsverksamhet och fester fanns här Biografen Rex 1940-1958 och innan dess  Backa bio. Jag var här på skoldans kvällen innan vi slutade nian.

Tillbaka på andra sidan Litteraturgatan och Brunnsbo. 

Stadsdelen var den första delen av Backa som exploaterades och bebyggdes 1962 -65. Namnet kommer från en villa Brunsbo som en familj Brundin hade. Från norr sett står de rödvita skivhusen och de grå punkthusen som en ringmur framför radhus,trevåningshus och villor. 

In mot berget ligger skolan där jag gick i högstadiet. I och med att Säve blev en del av Göteborg 1967 fick vi som skulle börja i sjuan gå i Brunnsbo istället för Glöstorp till skillnad från våra äldre kamrater.

Skolan var inte helt färdig bl.a. var idrottshallen inte klar så idrottslektionerna blev pingis i källaren och fotboll på den lilla grusplanen som nu är en konstgräsplan.

Vi från Kärra blev kallade Kärrabönderna men fann oss väl ganska snabbt till rätta. Det var många klasser men vi födda 1954 var äldst under alla tre åren. 

Det märktes nog att skolan var ny med mycket bus, liv och slagsmål. Det blev stor skillnad från den lilla Kärraskolan till den nya förortsskolan. Många frestelser och mycket som hände. Mellanöl och starköl (halva 1968 såldes det starköl i vanliga affärer i Göteborg och Värmland, experimentet slutade i förtid). En kille blev allvarligt knivskuren och en klasskompis blev nedslagen av en äldre kille som hängde kring skolan. En del snodde bilar, andra mopeder. Några sniffade, andra rökte hasch. 

De flesta skötte sig och fick nog hyggliga liv. Två skillnader från idag. Alla gick i samma skola. Både de som bodde i stora villor med väletablerade föräldrar och nyinvandrade finnar som bodde i Tingstads gamla arbetarehus. Den andra orsaken var arbetsmarknaden. Alla som kunde och ville fick jobb även efter nian. I åttan bussades vi runt på Götaverken och Eriksberg där de gjorde reklam för industriskolorna. Vi var mitt i miljonprogramsbyggandet. Sjukhusen behövde folk. Sedan när du fyllt 18 kunde du jobb på Volvo.

Jag går runt skolan. Idrottshallen har skivor över fönstren. Här tränade vi handboll i IK Götadal. Klubben gick 1999 ihop med IK Wega och bildade Backa HK.

Biblioteket verkar vara borta. Här kunde man lyssna på skivor i ett speciellt rum mitt bland böckerna. Den stora fotbollsplanen, nu grus, var asfalterad då, konstigt.

Jag går över skolgården, allt känns mindre. Barnen leker och busar. På andra sidan var hållplatsen för våra skolbussar som tog oss till Kärra och de delar av Backa som låg längre bort. Detta var innan Skälltorpsskolan. Busade man eller var tyken mot chaufförerna åkte man av, vilket hände….Då var det bara att gå hem (till Kärra). På andra sidan gatan ligger det villor. De har mycket frukt nu och det hade de också i slutet av sextiotalet till vår stora glädje.

Jag går ner mot Brunnsbohallen som innetorget kallades då. I en av villorna fanns det under en tid en klädaffär som sålde tidens mode, bredrandiga manchesterbyxor och blommiga skjortor.

Inne i hallen fanns det bänkar där vi satt och smygrökte och käkade gôtt (inte godis). 

I kiosken som nu heter Lollos och som har växt betydligt fanns det på sidan toaletter där vi drack öl innan en skoldans. De finns inte längre.

Under stormen 22 september 1969 fick vi ledigt och fick ta oss hem själva…Jag minns hur takpappen på de höga husen vid torget slets väck av vinden. 

Nu nästan 51 år senare skiner solen igen och jag avslutar för dagen.

Källor: Natur och folk i Backa på Hisingen 1998, Upptäck Hisingen! 2008, GP, På bio i Göteborg – Sidén 1993, Wikipedia.