13 augusti. Soligt. Corona.

Tillbaka vid Selmas torg. Jag går norrut och passerar de nya fyra och tvåvåningshusen som ska göra Backa mer stadsliknande. Husen ser trevliga ut. Sedan Brudbergsskolan som ligger framför Blå Staden. 

Blå staden väckte en del uppmärksamhet när området stod klart 1971. Den klara blå färgen avvek från många andra miljonprogramsområden. Riksbyggen har här 900 insatslägenheter,

i både högre och lägre hus. De jag känner som bott eller bor här har trivts. Det har funnits både fotbollslag och pub i området.

Själv tillbringade jag somrarna 1970 och 71 på bygget som finnig grovarbetaryngling med att rensa spik och köra oändligt många skottkärror med betongspill. -71 blev det bättre då jag jobbade ihop med hissmontörerna. Dubbelt så mycket i lön (11 kr/h) och roligare arbete.

Öster om de blå husen bland träd och grönska ligger den enskilda kyrkogården, Friedländers begravningsplats. Den är privat och hör samman med Bäckebols gård.  Det finns 15 gravar och de första är från andra halvan av 1700-talet. Även om platsen ser överväxt och lite sliten är den så ska den vara aktiv. Enligt en artikel i Göteborg Direkt från 2014 ska ägaren av Bäckebols gård komma igång med renovering……. Kyrkogården är byggnadsminnesförklarad.

Jag går cykelbanan längs med Skälltorpsvägen förbi de blå husen. Nästa avtagsväg åt höger går till Backatorp. Här fanns planer på en stadsdel med flerfamiljshus men de tomma lägenheterna på åttiotalet gjorde att det blev ett villaområde istället. Några hus har byggelement från nedmonterade hus i Bergsjön. 

Söder om Skälltorpsvägen ligger Backadalens villaområde som fanns innan utbyggnaden på sextiotalet. Norr om ligger Åketorp, delvis äldre hus men också ett radhusområde kallat Uddö. På en informationsskylt står det att området byggdes 1978 och att namnet Åketorp kommer från ett rivet torp med samma namn. Det är en varm dag, en och annan är ute och trädgårdsarbetar. Lugnet råder.

I backen ner mot Lillhagsvägen svänger jag av åt höger och är åter i Säve gamla kommun. Nu på det som var Lillhagens sjukhusområde. 

Från invigningen 1932 till 2006 när de sista patienterna lämnade sjukhuset var området ett eget stängt samhälle. Möjligen revs stängsel och murar redan på nittiotalet. Lillhagen var från början Göteborgs sjukhus för psykiskt störda senare sinnes eller mentalsjukhus. Sjukhuset ersatte “Bracka” som låg vid Drottningtorget och Gibraltar, senare Vasa sjukhus.

En bit in på området ligger ett rött magasin med en vällingklocka som är det enda större hus från tiden innan sjukhuset. Då låg Hökälla säteri här, under lång tid en av de största gårdarna på Hisingen. 

På andra sidan vägen, ner i backen, ligger det som var personalbostäder för familjer. Nu bostadsrätter. Lägenheter för ensamstående låg längst åt norr och byggs nu om. Det finns en del andra hus som jag antar var bostadshus för läkare och tjänstemän men som  nu är vanliga bostäder.

Jag passerar några stora ekar, varav en måste var den s.k. Aschebergska Eken, innan området öppnar sig.

Där det stora vita huset som byggdes 1960 låg är det fullt pådrag med markarbeten. Här ska det byggas massor av bostäder.  Förbi bygget kommer jag till de gamla röda tegelbyggnaderna som idag är äldreboende. I utkanterna av området finns rester av det gamla sjukhuset. Stigar och bänkar som håller på att tas över av naturen.

Under många år var Lillhagen, precis som St. Jörgen, stora arbetsplatser. Jag känner hela familjer som jobbade här. Själv arbetade jag här några somrar i tjugoårsåldern. Först på Städcentralen och sedan på storköket. På städet fick jag jobba med storstädningen. Det var nog enda gången städpersonalen fick kommandot. När vi kom, så fick den ordinarie personalen flytta på patienter och sängar innan vi tog över. Sedan skurade och bonade vi. Vi använde slangar och skurmaskiner och sedan blänkte det.

 I köket fick vi ungdomar och extrapersonal aldrig laga mat utan stod vid det löpande bandet. Först la vi tallrikar och mat på brickorna (det gällde att ha koll på specialkost) sedan skulle brickorna in i vagnar som kördes ut till avdelningarna och till andra sjukhus. När de kom tillbaka rensade vi tallrikarna och satte in dem i den stora diskmaskinen. Ett minne är en måltid med sillsallad som inte många åt…

Lillhagen hade rykte om sig att vara både progressivt med nya behandlingsmetoder men även att det var mycket psykofarmaka. En del patienter var kroniker och hade varit intagna under många år. De blev original. Någon hette Otto och någon Erik.

Tegelbyggnaderna är som sagt äldreboende men även kontor. Flyktingar bodde här 2015. Man har lättat upp området med planteringar och uterum. 

Under marken ligger kulvertarna som förband de olika husen med varann. De kom upp i media för några år sedan pga målningarna som patienterna gjorde på väggarna under terapin. De ordnades en “vernissage”. Vad som händer nu vet jag inte, kanske konsten begravs för alltid.

Min farmor levde sina sista år här och mina barn har arbetat här. 

Jag går ner mot Lillhagsvägen. En grävmaskin och några arbetare lägger rör längs stigen ner mot Multikulti, där man kan köpa fina grönsaker. 

På andra sidan vägen ligger det stora våtmarksområdet i Kvillen. Bifurkationens (ån rinner åt bägge hållen) mitt ligger här någonstans. 

Jag går söderut. Grindarna till sjukhuset är borta sedan länge likaså kiosken som fanns här.

Jag slutar för idag och tar 47:an tillbaka till Selmas.

Källor: Natur och folk i Backa på Hisingen 1998, Upptäck Hisingen! 2008, Göteborg direkt, Sevärt i Säve – Elling 1978, Wikipedia.