HELA HISINGEN

Nyheter från Sveriges bästa ö

Blogg: Från Vårväderstorget till Sörred.

20 maj 2021,  Mulet. Corona. 

Jag parkerar på Willys kundparkering, sneddar över torget och går förbi kyrkan. Det är gräsmattor, träd och park. Det finns en fruktlund. Det har också byggts ett litet område med tvåvåningshus på senare år. Området är byggt i mjuka linjer med lägre innerst och höghus längre ut. Det byggdes på femtiotalet, innan miljonprogrammet och visar nog upp en större kvalité.

På andra sidan Blidvädersgatan ligger Blidvädersplan, som varit risig i flera år, nu upprustad med plastgräs istället för grus. På klubbhuset bredvid finns Brämaregårdens FC:s emblem, förr hade, om jag minns rätt, Färjenäs hemmaplan här. Jag har spelat några matcher här som tonåring med Kärras B-lag.

Jag går ner och igenom Biskopsgårdens industriområde. Här finns många företag, många inom bilbranschen men även plåtslagerier och åkerier. Området ligger inklämt mellan bostadsområdena och alla vägar kring Älvsborgsbron.

Jag letar efter en väg upp till Vädermotets utsiktsplats. Bredvid en stor elkraftsanläggning går en äldre väg uppåt under kraftledningarna som försvinner bortåt Volvo och industrierna. Grönskan har kommit långt, det knoppas. Vägen tar slut vid två stora runda byggnader inhägnade med taggtråd men med mycket graffiti. Det kan vara vattentorn. Vägen tar slut så jag får gå tillbaka men hittar en gångväg upp mot utsikten.

Väderutsikten är en konstgjord höjd. Det är lera och stenmassor från Götatunneln som hamnat här, delvis för att korta lastbilarnas körsträckor. Andra delar av massorna kom till Vrångös hamn. Det har funnits planer på planteringar av träd och buskar, en pulkabacke och kanske annat. Detta ser man inte mycket av. Några plank som vindskydd är allt. Som så ofta glöms Hisingen bort i de kommunala åtgärderna (jag återkommer om detta).

Jag går upp till toppen på 66 m.ö.h. Stigen är kantat av gula maskrosor, som ett band  i det massiva gröna. Det är en rejäl yta och en vid utsikt. Från Masthuggskyrkan till Arendal och hamninloppet. I väster syns bygget av Göteborgs hamns nya enorma logistikyta, kallad Halvorsäng efter en bondgård som fanns där tidigare.

När jag ser ut över området ser jag vägar, oljedepåer, ett raffinaderi, lager, logistikbyggnader. och Rya skog mitt i, som en grön oas. Längre bort kranar och skepp i ytterhamnarna. Här är Göteborgs och Sveriges ekonomiska nav. Det körs lastbilar och grävs, fylls och asfalteras. 

Här letade sig Björlanda socken ner till älven mellan Lundby och dess enklav i Arendal. Byar som Vika (Vikan/Viken) och Sörred är borta och finns kvar som namn på olika verksamheter.  

Min pappas släkt är från området sedan många generationer tillbaka. Jag ska se om jag kan hitta några spår efter dom under dagens vandring. 

Lärkorna drillar och lyfter högt över mig när jag börjar gå ner på sydvästsidan. Här finns en bilväg. Det finns också klotter från både nazister och AFA.

Väl nere, tangerar jag Biskopsgårdens industriområde igen och går genom trafikkarusellen under 155:an och Hisingsleden. 

Här ligger St1:s raffinaderi, tidigare Shell och dessförinnan Koppartrans. Raffinaderiet stod klart 1949. Det hade köpts några år innan. Raffinaderiet hade legat nerpackat på USA:s västkust. Tanken var att det skulle skänkas till Chiang Kai Sheks nationalister i Kina men hade blivit kvar när kommunisterna vann inbördeskriget. 1947 anlände det till Frihamnen i komplett skick ner till minsta penna. I Skarvik där anläggningen byggdes tvingades ett åttiotal villor flyttas eller rivas. De hamnade kring Sälöfjordsgatan i Kyrkbyn. Pappas fasters familjs hus flyttades.

St1 övertog verksamheten 2010. Ska vara miljöcertifierad, enligt hemsidan. Raffet och delar av Göteborgs bostäder värms upp av spillvärmen. 4 miljoner ton råolja passerar genom anläggningen varje år. Det är mycket rör och cisterner och det är igång dygnet runt. Min bror jobbade femskift här på åttiotalet.

Jag går längs cykelbanan som ligger bredvid 155.an. En gräsbevuxen naturgasledning följer vägbanan. Cyklister till och från, antar jag, Volvo passerar. En rovfågel cirkulerar och en nyutsprungen hägg doftar.

Efter oljefabriken ligger en liten skog, en bäck och sedan på min farfarsfars åkrar har Schenker byggt ett jättelager och därefter Ytterhamnsmotet. Här låg Viken Mellangård som farfarsfar Olof Andreasson eller Ola i Vika tog över 1878. Så sent som 2010 kunde jag ana var gården legat och tidigare på nittiotalet var jag här med min far. Då fanns husgrund, källare och träd kvar. Manhuset stod kvar in på åttiotalet.

 Pappa berättade att farfar fick gå barfota och hämta mjölkkorna borta där Vikans kross ligger, detta innan skoldagen. Det kunde  vara kallt. När det nu var skola. De gick varannan vecka, upp till femte klass. Farfar hade alltid svårt med att skriva. Ägorna sträckte sig ner till älven, alltså nuvarande Skandiahamnen. Där lärde sig farfar och hans syskon att simma. Ola dog 1903 och lämnade fru Helena och 11 barn (9 pojkar och 2 töser) efter sig. Farfar Gunnar var då 11 år. Mor och barn drev gården vidare. Helena dog 1936. Pappa minns att hon låg död till beskådning för familj och grannar.

Bröderna drev som sagt gården vidare. Den äldste var tjugofyra när pappan dog, den yngste fem. De odlade och sålde grönsaker, ägg och annat i stan, precis som så många andra på Hisingen. Dom tog färjan vid Färjenäs och sålde bl.a. till handlare på Kusttorget i Majorna.

Med så många unga män och viljor, kunde det gå vilt till. Det var alltid god stämning och ett generöst hem. Pappa och andra barn fick t.ex. dricka så mycket svagdricka de ville, den fanns i ett “ånkare” (tunna)  i källaren.

Gården låg bra till efter vägen mot Torslanda och Arendal. Vid ett tillfälle kom Öckeröfiskare och ville ha skjuts till Hjuvik. Dom hade mycket pengar från fisk och smuggel. Farfar ställde upp med häst och vagn. Kom hem med pengar i fickorna och brännvin innanför västen.

Barnaskaran flyttade efter hand. En hade köttaffär i Saluhallen, en blev snickare. Flickorna gifte sig. Farfar träffade farmor Ida på dans vid Skansen, också vid Vikans kross, och hamnade som bonde i Kärra. Viken mellangård såldes till stan 1938 men arrenderades till i början femtiotalet. De sista som flyttade skaffade sig gårdar i Gunnilse och Säve. Byn Viken finns dokumenterad sedan medeltiden, tidvis betecknat som frälsegods (skattefrihet). Från Viken mellangård kom på 1700-talet den senare rika och bemärkta släkten Wijk. Namnet syftar givetvis på gården/byn.

Jag fortsätter längs cykelvägen, regnet hänger i luften. När jag passerar under Ytterhamnsmotet kommer en liten skur. Det kommer fler lager, däck, PostNord, Såifa dieselstation. 

Det ska finnas en hällristning in emellan alla verksamheter. När jag kommer fram till Arendalsvägen, kollar jag med Google maps och inser att jag gått för långt. Vänder och in på en liten väg mellan Amring och Börjessons pipe systems. Efter några hundra meter tar det stopp, stålstängsel. Jag chansar och följer längs med staketet. Det finns en liten stig. 

Här är plötsligt träd, buskar och gärdesgårdar. Efter ett tag chansar jag igen, över en gärdesgård och upp på en berghäll. Jajamen i en skreva lyser ristningen, en båt med flera personer. Det finns flera. Det ligger en informationsskylt slängd på marken. Ristningarna är från bronsåldern och det finns tio skepp, djur, hjulkors och skålgropar. Det ska vara Göteborgs största hällristning. Svår att hitta, styvmoderligt behandlad, Hisingen! Hällristningen upptäcktes av plåtslagaren John Johansson 1955.

Jag fortsätter stigen. Det ser ut som om det körs crossmotorcykel här. Här syns rester av det äldre samhället. Förvildade fruktträd och blommor. Överväxta betesmarker. Jag kommer fram till en brandväg. Här har det också eldats kabel. Jag kommer fram till Arendalsvägen där Flygande korven serverar snabbmat och Ingo drivmedel.

Jag går över 155:an in mot Vikans kross och Skanska. Nästa mål är en hällkista  från stenåldern som ska ligga några hundra meter in i området. En ström av lastbilar passerar. Det är inhägnat och där jag trodde att det gick en väg finns staket. Jag går fram till Skanskas kontor och undrar om jag kan passera bommarna. Tjejen som jobbar där menar att fornlämningen ligger längre västerut och inte på deras område. 

Jag vänder och kollar telefonen igen. Nu går jag runt åt öster och sedan norrut. Jag kommer fram till några byggbyschor. Bebodda?  Tillträde förbjudet! Det står några stolar framför och det ligger tomma ölburkar slängda. Jag tar mig förbi. Här bakom finns husgrunden och rester av en trädgård. Här låg Viken Nordgård för inte så många decennier sedan. Det går en stig in mellan träd och buskar. Efter ett tag ser jag ett brandgult plaststaket. Staketet ringar in ett område på kanske 100 x 100 m och jag misstänker att hällkistan finns inom området. Jag letar efter skyltar och information. Inget.

Jag hittar flera överväxta stenhögar men till slut finns den där, stor och rejäl, imponerande. Kistan saknar tak men den påminner om Drottning Hackas grav i Säve. Från stenkrossen bredvid hörs dunkandet hela tiden. Området kring hällkistan är en liten tarm av natur snärjd av intilliggande verksamheter. Undrar hur länge den blir kvar. Detta är den tredje sevärdheten jag besökt under dagen. Ingen information, inget för att öka tillgängligheten. Det är dock häftigt att trots allt runt omkring, ser jag blåsippor och syrener som blommar.

Tillbaka på cykelvägen längs med 155:an. Här låg byn/gården Rödjan eller Röjja som farfar sa. Det är svårt att hitta spår. Troligtvis ligger Lindes materialhantering på platsen. I alla fall hade vi släkt här, Efraims. Farfar kusin Gustav bodde här och farfars mor Helena var född här. Om du läser mitt första blogginlägg så skriver jag om en Nils som dömdes för vrakplunding av Ostindiefararen Götheborg, även han en förfader som bodde på Rödjan. 

Mellan alla företag finns en bit överväxt natur. Här ligger några sommarstugor och det finns rester av trädgårdar och husgrunder, kanske var det här byn låg?

Jag kommer fram till det relativt nybyggda Sörredsmotet, en stor och kraftig trafikplats. Den bör underlätta tidigare problem med köer och olyckor. Jag passerar övet motet och går ner på andra sidan. Här ligger en rad med fem villor. De har nog funnits här länge men är nu kringgärdade av vägar, broar och industri. 

Mitt sista mål för dagen är Sörreds Bergegård, där andra släktingar bott och där farfarsfar Ola föddes. Gården fanns i drift på nittiotalet när vi besökte pappas sysslingar, tre syskon som drev jordbruket. Det krångliga är det finns flera Berggårdar men som jag minns det låg denna här efter Torslandavägen. Jag passerar Stampered, också en gammal gård, och sedan kommer vägen fram till Lilla Rödjans gård, denna ser ut att vara obebodd. Manhuset finns kvar och gräset har tagit över gårdsplanen. Dock hittar jag inga spår efter Berggårn.

(När jag kommer hem kollar jag på olika kartor t.ex. Eniros historiska och det verkar som att gården legat vid infarten till Vikans kross, inte ett spår i så fall.)

Jag vänder, upp på Sörredsmotet, jag hittar efter lite letande hållplatsen för 27:an och efter en kvarts väntan åker jag tillbaka till Vårväderstorget.

Källor:  Upptäck Hisingen! 2008, Lundby på Hisingen – Eriksson 1994, Wikipedia,GP, Björlanda socken genom tiderna 1955, Gatunamnskarta över Göteborg 1956, Gårdar i gränsmark – Lars Nyström 1964.

Lämna ett svar