Markus Hankins: Någonstans måste vi ändå ha en gräns, som människor?

En varm sommarkväll i Biskopsgården slutar med våldsammast tänkbara utfall. Skottskadade körs till Sahlgrenska. En polis är död. Och i efterhand sprids utlämnande videos i sociala medier som visar hur kollegorna försöker rädda polismannens liv. Det får mig att undra: Vad är det för fel på oss?, skriver HelaHisingens publisher Markus Hankins efter polismordet i Biskopsgården.

Som mångårig nyhetsjournalist, redaktör och chef på GT och GP har jag ofta tittat på bilderna, jagat vittnen, sett filmerna. Det har handlat om olyckor, dödsfall och brutala våldsbrott. Ofta har jag letat med ljus och lykta efter den typen av bevis i sociala medier, efter filmklipp som visar händelseförloppet, så att jag ska förstå, att vi som redaktion ska kunna beskriva det som hänt för er läsare. Vad det än har varit.

Ibland har syftet även varit för att publicera innehållet, när det varit publicistiskt befogat och allmänintresset stort. Och särskilt i början, när smartphones var nya, var det mer standard än undantag hos oss i de etablerade medierna att efterlysa läsarbilder – även vid brutala olyckor och mord.

Men i takt med att polis-, ambulans- och annan blåljuspersonal vädjat om att få arbeta i fred, få människor att hjälpa till snarare än att dokumentera vid olyckor, men även som resultat av en framväxande pressetisk diskussion om riskerna med och även det moraliska dilemmat i att be läsarna filma det som pågick framför deras ögon, så svängde pendeln.

Nu ifrågasätter allt fler den som filmar i stället för att hjälpa till.

Men är det så konstigt att man filmar, egentligen? I dag fotar och filmar vi ju allting. Till Instagram. Stories. Facebook. Snapchat. TikTok. You Tube. Vi kammar in likes, views och följare – digitala ryggdunkar som bevisar och tryggar vår ”existens”. Det är som att verkligheten vi upplever med våra egna ögon inte finns längre. Om vi inte fått den på film, då. Med bildbevis kan vi i alla fall gå tillbaka, en dag i framtiden och se om det där vi varit med om.

Men oftast vill vi se videon direkt. Inte ens fem minuter senare, utan ladda upp, publicera och se om den. Vi måste se om den, för verkligheten vi upplevde hängde vi nog inte med i. Inte så bra i alla fall.

Vi var ju upptagna med att filma.
Som när en polisman dog framför ”våra” ögon.

Det är den djupaste tragiken som finns i spåren av gängkriminalitet. Den när någon sätter livet till i det meningslösa våldet som växer fram i spåren av revirpissande och de styrkedemonstrationer som ständigt pågår för att kontrollera makthierarkierna kring knarkhandeln som är gängens katalysator och livskraft. Nu har ännu en person dött vid Vårväderstorget, den här gången en polis. Det är tragiskt nog i sig.

”Nu sprids massor med videos på de dramatiska scenerna i Södra Biskopsgården. Bilder som visar hur poliser gör hjärt- och lugnräddning på en kollega. Min invändning är inte att dessa bilder ska tigas ihjäl, utan att det finns en tid och plats för sådant.”

”Dramatiska scenerna där poliser gör hjärt- och lungräddning”

Även om jag varit med i många år och jobbat vid nyhetshändelser för att få tag på, för att få se men även publicera bilder eller videos på och från alla tänkbara typer av nyhetshändelser blir jag illa berörd när det går över gränsen. Det är en enorm skillnad på att publicera film från en lindrig spårvagnsolycka på Backaplan med få om några skadade, till att stå bredvid en människa som kämpar för sitt liv och filma det för Snapchat.

Nu sprids massor med videos på de dramatiska scenerna i Södra Biskopsgården. Bilder som visar hur poliser gör hjärt- och lugnräddning på en kollega. Min invändning är inte att dessa bilder ska tigas ihjäl, utan att det finns en tid och plats för sådant.

Och det är inte före att den berörda personens anhöriga ens vet om han är vid liv. Någonstans måste vi ändå ha en gräns, som människor? En gräns på vad vi är villiga att filma och publicera för att stilla hungern om hur viktigt det är att sprida något spektakulärt i sociala medier?

För någon vecka blev jag oväntat stoppad på gatan i Hisings Backa av en man som ville ha hjälp. Hans sällskap hade oförklarligt segnat ihop, där de promenerat från trottoaren över en bilväg. Han ringde på ambulans och ville att jag skulle hjälpa den avsvimmade kvinnan, som snabbt fick placeras i huvudstupa sidoläge och så tillkallade vi uppmärksamhet från förbipasserande för att hjälpa henne.

En bilist stannade, en man kom springande över en parkering, två kom ut från en arbetsplats. Tillsammans lyfta vi henne till en gräsmatta, såg till att hon andades stabilt, försökte kyla ner henne i värmen och såg till att andningsvägarna inte var blockerade.

Fem främlingar var vi, som på ett ögonblick förvandlades till ett team.

Fem personer med olika bakgrunder, etniciteter och åldrar som snabbt insåg att det rätta var att hjälpa den här medmänniskan tills ambulansen kom. Ingen av oss slogs ens av tanken att dokumentera det som pågick. Tillsammans var vårt uppdrag att se till att den här kvinnan överlevde tills ambulansen kom. Vem som gett oss uppdraget? Ingen, mer än sunt förnuft, vill jag säga.

”HelaHisingen.se publicerar inte den typen av videos”

Så när jag under natten efter våldsdådet i Biskopsgården ser våra inkorgar och kommentarsfält i olika sociala medier, blir jag trött. Matt. Ledsen. Efter den brutala skjutningen i Biskopsgården får vi under den första timmen in sex filmer och ett tiotal stillbilder som visar på närhåll hur den man – senare visar det sig vara en polis – kämpar på gatan för sitt liv. De kommer från Snapchat, Twitter, Flashback och grannar som sprider dem vidare.

HelaHisingen.se publicerar inte den typen av videos och vi tillåter inte den typen av innehåll i våra sociala medie-kanaler. Så det blir till att granska innehållet och säga nej, eller radera och lägga in ”disclaimers” i olika trådar och poster. Men många har ändå behovet av att frossa i eländet.

Men tänk efter lite. Den här människan som syns i filmen har sannolikt familj, vänner, kollegor.
Människor som älskar honom. Han är någons son, bror, far, vän, make.

”Jag ber dig fundera på om det verkligen är läge att filma när något väldigt brutalt sker framför dina ögon. Och på om det är rätt att publicera filmen i sociala medier – utan att ens fundera på konsekvenserna.”

Varför vill någon frossa i scenerna där han ser ut att dö på gatan? Varför är det så viktigt att publicera det innehållet innan du ens vet om hans barn, föräldrar eller sambo fått reda på att det hänt honom något?

Jag säger inte att det aldrig ska gå att visa dramatiska nyhetsskeenden, dödsfall, eller hjärt- och lugnräddningsinsatser i sociala medier eller ”gammelmedia”. Självklart kan det finnas skäl till att visa fruktansvärda händelser. Resultaten av krig. Avslöjandet av polisbrutalitet. Beviset på kriminellas våld. Men jag vädjar om att sunt förnyft krign när och hur man ska filma och publicera sådant innehåll.

Jag ber dig fundera på om det verkligen är läge att filma när något väldigt brutalt sker framför dina ögon. Och på om det är rätt att publicera filmen i sociala medier – utan att ens fundera på konsekvenserna.

Nästa gång kanske du som filmat kan vänta till dagen efter, i alla fall? Så kan familjer få dödsbesked och klarhet kring sin älskades hälsotillstånd innan de tvingas utsättas för strömmen av videos på när den de älskar dör framför deras ögon. Är det verkligen för mycket begärt?

När den som ser en olycka, eller ett våldsbrott saknar kännedom om vad som händer eller hänt. Den som filmar kan omöjligtvis veta vem som drabbas av det publicistiska beslutet offentligt publicera bilderna på en hjärt- och lungräddning i sociala medier. Den som publicerar sådant innehåll kan inte styra konsekvenserna av det publicistiska beslutet.

När du tryckt på ”Send” är filmen därute. Den sprids, retweetas, snap:as och får ett eget liv.

”Det hade kunnat vara din bror, far, son eller kusin.”

Två poliser kämpar för fullt med att göra hjärt- och lungräddning på en man som ligger på gatan. Det är den information som de flesta förbipasserande hade, vad de kunde se, när de kom gående från Vårväderstorget, spårvagnshållplatsen eller bostadsområdet på andra sidan gatan.

Och nej, det är inte konstigt att man stannar och tittar när något så dramatiskt sker där man befinner sig. Det är fullt normalt. Det bästa är naturligtvis att försöka hjälpa till om det går. Snarare är det konstiga att i klippen som sprids få se hur en del personer verkar lunka förbi händelsen – till synes helt oberörda. Men den avtrubbade realiteten är en diskussion att ta en annan dag, när inte stora delar av Hisingen, poliskåren och Göteborg är i sorg.

”Det hade kunnat vara din bror, far, son eller kusin. Hade du filmat för sociala medier även då? Vi kan bättre än så här som samhälle, som människor. Jag vägrar att tro något annat.”

Samtidigt bör man påminna sig själv om att det en världs skillnad mellan instinkten att stanna till, vara nyfiken, att vilja hjälpa till eller ens bara titta på vad som händer – och att välja att det rätta i läget är att börja filma den döende mannens sista sekunder i livet.

Det är där övertrampet sker.

När det är helt uppenbart att en medmänniska kan vara på väg att dö: Varför ska du filma det? Det hade kunnat vara din bror, far, son eller kusin. Hade du filmat för sociala medier även då? Vi kan bättre än så här som samhälle, som människor. Jag vägrar att tro något annat.

En polis är död i tjänsten. Till synes mördad av unga kriminella män i Biskopsgården. Det är fruktansvärt nog, utan att detta sedan ska behöva vevas oredigerat, ocensurerat och naket i sociala medier.

Bara för att du kan så är du inte en ansvarsfull publicist, bara för att det går måste du inte filma.

Markus Hankins
markus@helahisingen.se