Markus Hankins: Göteborgs politiker hade rivit Frihetsgudinnan

Kranarna är för dyra att restaurera, knorras det inifrån börsen. Nu är framtiden för Göteborgs varvskranar återigen hotad. Göteborgs makthavare älskar att riva, snarare än att restaurera. Om de hade styrt Paris hade Eiffeltornet legat risigt till, skriver HelaHisingens publisher Markus Hankins.

”Låt oss riva den gamla skiten och göra plats för det nya”, ekar det från gamla Haga.

Rivningstrummornas rytmiska buller hörs i horisonten. Ljudet stärks steg för steg när det drar ner över Järntorget. Det intensifieras när det passerar kvarteren som nyligen rivits på Järntorgsgatan. Blir än högre medan det sveper förbi byggmaskinerna bakom Folkets Hus.

Göteborgs stads eget parti bulldozer-Jumanji är på väg att väckas till liv. Vem ska sugas in i den galna spiralen av rivning och demontering den här gången?

Nu har SVT snappat upp det som HelaHisingen.se skrev om redan i oktober 2020: Varvskranarna längs Norra Älvstranden på Hisingen är åter rivningshotade.

Efter engagemang från lokala profiler som Ingvar Oldsberg gick Volvokoncernen, byggjätten Serneke och Stena Line gick in 2015 och betalade för att kranarna i Göteborgs hamn skulle bevaras.

Kommunala bolaget Älvstranden Utveckling ansvarar för underhåll av kranarna fram till 2025. Ett avtal med Stena Line Scandinavia AB, AB Volvo och Serneke Group AB gör att tre av sex kranar i området kunnat leva kvar. De övriga har kommunen tagit hand om utan externa intressenter – men nu börjar tålamodet tryta.

En av dem har redan dömts till rivningsdöden, när den sägs ligga i vägen för att kommande färjeläge som ska byggas vid Stordalens nya hotell på Lindholmen.

”Rusta upp och behåll, snarare än riv”

Det finns ett kulturhistoriskt värde i att behålla byggnader och symboler som har en stark historisk koppling till platsen de står på. Rusta upp och behåll, snarare än riv. I älvstaden Göteborg har skeppsvarven inte bara varit en avgörande motor till varför staden växt, utan är en stor del av vår identitet.

På sin höjd arbetade omkring 200 000 personer i regionen med varven, dess närliggande verksamheter och underleverantörer. I princip alla infödda göteborgare från arbetar- och medelklassen har en eller flera varvsarbetare över sig i familjeträdet.

Varven är en levande del av vår historia, av vår identitet.

När en ny restaurang öppnar i Eriksberg är deras koncept att minnas varvsarbetarna och visa respekt till Norra Älvstrandens historia. När ett hippt bryggeri i Ringön väljer utseende på sina ölburkar är det hamnen, varven och dess historia som står i centrum. När stadens egen turistbyrå säljer in Göteborg till omvärlden är silhuetten vid vattnet central i historieberättandet om vad Göteborg är, har varit och ska bli.

Alla verkar förstå varför det är viktigt för Göteborg att behålla, snarare än utplåna, de få minnen som finns kvar av den världsledande varvsindustri som verkat i Göteborg på 1800- och 1900-talen.

Alla förutom de som bestämmer. Det är för dyrt, tycker många makthavare.

”Ut med det gamla, in med det nya.”

Så, är det rimligt att miljoner av skattebetalarnas pengar ska regna över gamla antika stålpelare i en hamn som sedan länge stängt varvsverksamheten? Ja, lika rimligt som att man ska restaurera – snarare än riva – Konstmuseet på Götaplatsen, Gustav II Adolf utanför stadshuset, Residenset på Södra Hamngatan och nyrenoverade fortet på Lilla Otterhällan.

Ja, så kallades södra delen av Kungshöjd innanför Vallgraven, före 1904. Det nya namnet är efter ett bolag som grundades 1895 för de nya husbyggen som då planerades på platsen. Kungshöjdens Fastighetsaktiebolag. Ut med det gamla och in med det nya. Som när arsenalen på Lilla Otterhällan revs i början av 1900-talet. Ut med det gamla, in med det nya. Som när största delen av Haga jämnades med marken under 1970- och 1980-talen.

Eller när Gårda tillåtits förfalla till den milda grad att ingen längre ska ifrågasätta när de sista gamla kvarteren i söder kommer utplånas för att ge plats åt nästa generation av skyskrapor fyllda av kontorshotell. Frågan är om inte Göteborgs makthavare hade sett platsen där Frihetsgudinnan står som ”prime real estate” om de i stället styrt New York? Eller Eiffeltornet i Paris? ”Där kan man tjäna en fin hacka, kanske borde någon bygga en skyskrapa där i stället?”, hörs mumlande från rivnings-Jumanji:t.

Så varför älskar Göteborg att riva, snarare än att restaurera? Pengar är nästan alltid drivkraften. Staden vill tjäna pengar på att sälja ut mark, byggnader och utrymme till byggherrar, fastighetsbolag och hotellmagnater. Men innebär det att vi har landets lägsta skatter? Att förskola och äldrevård är outstanding här? Nej.

Dessa pengar går aldrig raka vägen från utförsäljning till omsorg.

Luras inte av hela ”de pengarna gör mer nytta i välfärden”-argumenten som garanterat kommer från Jumanji-brädet när diskussionen om varvskranarna hettar till. Ingen kan väl tro att de miljoner som sparas in på utebliven restaurering av varvskranar på något magiskt vis ska hitta sig in i en förskola med personalbrist eller till äldrevårdens ständigt kritiserade matbespisningar?

Göteborgspolitiker, ta er ur spelet

Att värdesätta sin historia och visa respekt för den mark man går på hade kunnat innebära att många gamla varvsverksamheter omvandlats till moderna faciliteter för dagens behov. Som Eriksbergs mekaniska verkstad, som blivit Eriksbergshallen där mässor, events och hotellverksamhet finns.

Nu är det för sent för den största delen av det som fanns efter Eriksbergs, Lindholmens, Cityvarvet och Arendals stora varv. De har redan jämnats med marken och i de flesta fall ersatts av modern bebyggelse och industri.

Men en handfull kranar bör få stå kvar som monument över historien. På samma sätt som statyer och byggnader i innerstaden påminner Göteborg, dess befolkning och våra besökare om vad vi en gång var.

Göteborgspolitiker, ta er ur spelet, låt oss gemensamt gräva ner rivnings-Jumanji:t – så att nästa generation slipper höra dess pinande trummor.

Bevara, snarare än riv, vår identitet.

Markus Hankins
markus@helahisingen.se

LÄS MER: